Hanapee
Anses vuxen i väntan på utredning. Förutom bloggen har jag två poddar och gör tv på mitt egna lilla produktionsbolag. Här inne kommer ni få följa mina första stapplande steg som mamma, halvhjärtade svar på läsarproblem och en massa tjat om kläder och stil. VÄLKOMNA!
Annons

Hur gör man när ens mamma behandlar en som skit?

Sofia skriver:

Hej Hanna! Har du kloka, erfarna människa några tips på hur man hanterar sin mamma när man blivit vuxen men hon har svårt att förstå det? Jag är 23 år gammal och har bott hemifrån i 4,5 år men det verkar inte ha gått upp för min mor ännu. Exempelvis kan hon öppet på stan hyscha mig för att jag ”pratar för högt” eller fräsa till för att jag pekar på något snyggt på en balkong därför att det är PINSAMT och MAN PEKAR INTE. Jag tycker det är så respektlöst och känner att det hade varit fullständigt orimligt att bete sig så mot vilken annan vuxen människa som helst. När jag och min kille hade gemensam middag med våra familjer för första gången i somras så föreslog jag efter middagen att vi skulle spela ett spel men då fördömde mamma det förslaget inför allihop och sa att ”haha det där är det väl inte dags för än?!” trots att jag var värd för middagen? Så jäkla pinsamt för mig och ingen vågade ju säga att det vore kul med spel efter det. Hon har också åsikter om hur jag klär mig, har håret, att jag borde vara mer ”sansad”, hon kommenterar hur jag dammsuger, stoppar i diskmaskinen osv.
Efter dessa händelser har jag försökt prata med henne och förklarat hur jag känner men då är det som att hon tar illa upp och känner sig förödmjukad av att jag har åsikter om hur hon ska respektera mig. Är det så här för alla i den här åldern? Tar det slut någon gång eller ska man leva med det här? Har du master några tips på hur man står ut/gör det mer uthärdligt?
Och slutligen: tusen tack för bloggen, dina små vardagsreflektioner ger mig nya perspektiv och får mig verkligen att se positivt på framtiden!
(Tror det här är min första kommentar någonsin? Har läst bloggen sen jag var 13 haha)
Kram Sofia

Annons

 

Annons

Hanna svarar: 

Sofia! Kände så mycket för dig när läste din kommentar. Du frågar om det är så här för alla i din ålder och jag vill tro att det inte är så – i alla fall inte för mig. Däremot känner jag igen att vara 23 och ifrågasätta sina föräldrars beteende. Kanske är det för att man i sin egen nyfunna vuxenhet kan få syn på sina föräldrars brist på vuxenhet? Och det gör ont.

Du skriver också att hon behandlar dig som ett barn men att som förälder kommentera ens barns utseende, personlighet och håna det inför andra är inte så man behandlar ett barn. Det känns snarare som ett sätt att se sitt barn som nån slags förlängning av sig själv och något man därmed ska kontrollera.

Men du är ingen förlängning av din mamma – du är din egen. Och det måste hon förstå.

Annons

Jag tycker att det du beskriver om att hon har åsikter om hur du pratar(!), hur du ser ut, hur du städar och det där med spelet är galet och något som skull få vilken människa som helst att må uselt. Det är bra att du SER och kan BESKRIVA vad hon gör för då kanske du också redan skapat lite distans till det och inte låter det dränera dig fullständigt.

Precis som i allt sånt här är väl det generella rådet att ”prata med henne”, men det säger du ju redan att du gjort – och att hon blir kränkt. Det gör så ont att kritisera en förälder eftersom man som barn i princip är programmerad till att alltid skydda sina föräldrar – man vill ju bara att de ska må bra. Men ett ytterligare råd är kanske att ta på sig nån slags stålrustning mot hennes kränkthet och prata med henne igen på ett ännu tydligare sätt och i slutändan kanske ställa ett ultimatum? Om att du gärna ses och umgås men att det inte kommer gå om hon inte slutar kontrollera dig. Påminn henne om att du är en vuxen person. Vem var hon själv som 23-åring? Vad tyckte hon själv om hennes mamma som försökte kontrollera? Man kan kanske vara noga med att beskriva hur hennes HANDLINGAR får dig att KÄNNA och att du inte längre ställer upp på det.

I slutändan tror jag att man aldrig kan fixa sina föräldrar och ska nog inte hålla på och försöka göra det heller, däremot kan du vara tydlig med dina gränser och vad som är viktigt för dig.

Det är din fulla rätt som vuxen människa.

Annons

Stor kram

23 kommentarer till “Hur gör man när ens mamma behandlar en som skit?”

  1. Louise skriver: oktober 14, 2020

    Hej Sofia! Vill bara säga att jag känner verkligen igen mig. Jag är 24 och har bott hemifrån sedan jag var 19. Pga Corona har jag nu varit tvungen att flytta hem till Sverige och hem till mina föräldrar igen och jag blir behandlad som ett barn. Mina föräldrar har ju inte sett på nära håll vad som har hänt mig från 19 till 24, jag ser ju typ likadan ut utifrån men känner själv att jag utvecklats något otroligt – från barn till vuxen. Det är nog viktigt att att du förklarar hur viktigt det är för dig att hon tar dig på allvar, och som Hanna säger – beskriv hur hennes ord får dig att KÄNNA. Om inte det funkar på en gång så kommer det bli bättre med tiden, men det tar tid!! Kämpa <33


  2. Linn skriver: oktober 14, 2020

    Kände igen mig så otroligt mycket när jag läste detta, skillnaden är dock att jag är 30-plus och har låtit det pågå alldeles för länge. Försöker jobba på att bemöta det nu, bland annat genom att fråga typ ”men vad håller du på med?” ”Det där är inte snällt” och så vidare, att syna beteendet helt enkelt… inte helt lätt och får en del martyrrespons tillbaka men då försöker jag syna det också… Hoppas att det blir bättre, vet att det är väldigt sårande att ständigt bli behandlad på det där sättet <3


  3. P skriver: oktober 14, 2020

    Jag tänker att säga ifrån direkt när det händer, tex ”det är så här jag städar, pratar osv” när hon kommenterar så att du uppmärksammar beteendet direkt. Eller i gruppsituation ta henne åt sidan och säga att det inte ok. Att det kommer på en gång. Och fråga varför säger du så? Det gör mig ledsen. Hoppas det blir bättre!


  4. Emma skriver: oktober 14, 2020

    Sjukt att jag precis avslutade ett två timmar långt samtal med min syrra om hur vår mamma behandlar oss. Jag har inte pratat med mams på tre veckor efter att hon än en gång bekräftat att hon inte är nöjd med min plats i livet. Är 28, bott i 4-5 länder, har en yh-utbildning och bra jobb (som jag hatar men ändå) och har precis vågar börja plugga något som faktiskt intresserar mig. Men det enda hon vill är att jag ska bli sjuksköterska som hon för att det är ett stabilt jobb som det aldrig blir brist på. Svårt att få henne att fatta mina intressen och livsval pga hon växt upp i annat land med svåra förhållanden där det viktigaste av allt var att ha ett yrke. Har försvarat mig själv och sagt att jag blir ledsen gång på gång och hon säger hon är stolt fast visar det inte utan ifrgasätter hela tiden allting. Vet inte hur jag ska göra längre och det är så svårt eftersom jag älskar henne mer än något annat. Funderar på familjeterapi. Kram till oss hur som helst <3


  5. E. skriver: oktober 14, 2020

    Guuuud vad jag känner igen mig i det du beskriver. Jag och min familj (man+barn) har flyttat hem till mina föräldrar tillfälligt pga renovering av lägenhet. Och det är precis såhär! Att bli ifrågasatt och få kommentarer om exakt ALLT. Hur jag diskar, tvättar, handlar, sköter ekonomin osv osv. Som tur var har hon vett att inte vara fullt så kontrollerande och ”påpekig” när jag och min familj bor på eget håll trots att hon verkligen är det mer än andra mammor (och gömmer det bakom ”omtanke”). Det är som att hon är besatt av att uppfostra mig och få mig att bli en kopia av henne. Skönt att det finns fler i samma sits. Heja dig! Och heja mig. Hoppas renoveringen blir klar innan jag stryper någon.


  6. Igenkänning skriver: oktober 14, 2020

    Är inte heller en kommentator på bloggar och dylikt men nu var jag tvungen att klicka mig in pga trodde att jag gjort det i sömnen, upplever EXAKT samma känslor som du. Och så många gånger jag undrat om det bara är jag som måste pausa efter en ”mysig”helg med min mamma, pga bland annat alla små kommentarer om hur saker ska göras osv. SKÖNT att så inte är fallet! Blogginlägg där en i lagom mängd kan få ut sig sina tankar om knepiga relationer till sina föräldrar trots att man för länge sedan passerat tonåren samt flytt det gemensamma boendet är mer än välkomnat.

    Åh andra sidan får jag alltid lite skuldkänslor när jag blir arg på min mamma, pga att min pappa är där men ändå inte där och har aldrig riktigt varit. Men honom är jag glad över att vi idag har en någorlunda god relation (med absolut inga förväntningar, på ett dåligt sätt) medan jag kan bli galen på min mamma för att hon säger åt mig hur jag tömmer diskmaskinen…. Länge till må patriarkatet inte leva…. tack för maaajj!


  7. Sofia skriver: oktober 14, 2020

    Vilken förmåga ni har att beskriva känslor, både Hanna och frågeställaren.


  8. Ika skriver: oktober 14, 2020

    Den direkta frågan som kom till mig när jag läste Sofias kommentar – har mamma alltid varit såhär? Höll hon på så även när du var yngre eller är detta något som uppstått/eskalerat efter att du har lämnat hemmet? Det låter lite som en mamma som försöker hålla fast vid varenda liten bit av kontroll hon kan, med en person mamma egentligen behöver släppa fri.
    Ett praktiskt tips jag fick av min terapeut för att deala med min egen mamma som är av samma karaktär (”Släng nu inte håret på golvet efter att du har borstat det!!!”, jag är 28?!), säg att hennes beteende inte fyller den funktion hon tror det gör. Min mamma svarar ofta med ”Men det är ju av omtanke!” men jag känner ingen varm omtanke utan bara förnedring och förminskning. Gott uppsåt räcker ej i alla sociala sammahang, och det är viktigt att markera att hennes beteende uppfattas helt annorlunda av dig, Sofia. Kämpa på!


  9. Amanda skriver: oktober 15, 2020

    Jag har haft en liknande relation med min pappa hela mitt trettioåriga liv. Han har bara noterat när jag gjort något somINTE är bra. Och allt bra som har hänt mig har han lyckats vända till något dåligt. När jag fick mitt första jobb och jag var överlycklig sa han ”får du inte bättre betalt än sådär?” Inget grattis eller bra jobbat. Varje show eller teater vi haft i skolan som jag varit med i har han struntat i att se för att han ”inte är
    intresserad av sånt där”.
    Jag har pratat med honom tusen gånger men han går i försvarsställning eller tycker synd om sig själv för att ”han inte haft någon bra barndom”. Tillslut skrev jag ett brev där jag delade exempel och alla mina känslor och jag har gått många timmar i terapi för att sluta jaga hans godkännande. Brevet har jag fortfarande inte gett honom men jag är starkare och kan borsta av mig mycket enklare än förr.

    Så mitt tips! Skriv ner ALLT ALLT ALLT. Läs det högt. Läst det högt för din mamma om du känner dig trygg med det.


  10. Martina skriver: oktober 15, 2020

    Gu, har inte kommenterat på en blogg sen jag var typ 17 o är 28 nu. Men kände mig tvungen! Tyvärr inte ovanligt att det sker. Som Hanna skriver känns det ibland som att ens förälder inte ser en som en egen person, utan som en förlängning av dem själva. Har erfarenheten att ha en förälder i ett annat land som jag träffar ca 1 gång om året och som tjatar om att jag ska komma och hälsa på, om jag har jobb och varför jag lever ensam. Föräldern i fråga förstår inte att jag har ett hektiskt liv här, förstår inte vad jag pluggar (inte heller intresserad av att förstå) och förstår inte vad man som kvinna kan behöva prioritera (och ibland offra) för att skapa ett liv utifrån sina egna villkor och drömmar. Att en förälder fortfarande, vid 28 års ålder, försöker kontrollera en (obs via telefon från ett annat land) är säkert heller inte ovanligt. Hur ska man hantera det? Har snällt erbjudit föräldern att komma och hälsa på för att lära känna mig som vuxen och se mitt liv här hemma. Men det finns tydligen inte på kartan.


  11. Sofia skriver: oktober 15, 2020

    Ser att det är många som kommenterat att de känner igen sig och vill också därför kommentera och säga att jag inte alls känner igen detta beteende hos min eller mina vänners mammor, och att det inte alls låter bra <3 Ville bara svara detta eftersom du frågade ifall det är såhär för alla, vilket jag ändå skulle vilja säga att det inte är för majoriteten <3


    1. Erika skriver: oktober 17, 2020

      Vad skönt för dig <3

      Skämtåsido. Fattar ditt välmenande men det där landar tyvärr bara helt fel, i alla fall hos mig.


  12. A skriver: oktober 15, 2020

    Känner igen mig!!! En konkret grej som funkat för mig att ta upp saker med den i min närhet som gärna tar på sig kränkta martyrrollen är att formulera det ”jag blir ledsen när du gör x” istället för typ ”det är respektlöst av dig att göra x”. Den andra har inte gått i försvarsställning på samma sätt när jag formulerat mig så, antar att de inte känner sig kritiserade på samma sätt om man e ‘ledsen’ idk. Kanske slår in öppna dörrar nu men kan va värt att testa!


  13. Violetta skriver: oktober 15, 2020

    Jag brukar inte heller kommentera på bloggar men känner så väl igen mig i din berättelse. Det är så smärtsamt att ha en kontrollerande och gränslös mamma. Tror att man ofta blir varse först när man flyttar och börjar bygga ett eget liv utanför familjen. Håller helt med Hanna om vikten av att sätta gränser. Men vet av egen erfarenhet (menar inte att det är/blir så i ditt fall) vet jag att gränslösa personer har svårt att förhålla sig till och respektera gränserna. Det kan bli känslomässigt tungt för dig om din mamma svarar med att ge dig skuldkänslor och spela martyr. Något som hjälpt mig, och som jag vill tipsa alla med liknande relationer, är samtalsterapi. Visst, terapin sätter inte gränserna åt dig men det är så hjälpsamt, stundtals smärtsamt att prata med någon utomstående som kan ge dig verktyg att hantera det känslomässiga. För det är svårt och jobbigt att hantera den sortens relation. Sätt gränser men se även till att ta hand om dig och dina känslor. Önskar dig all lycka!


  14. Hanna skriver: oktober 15, 2020

    Du skulle inte kunna visa detta blogginlägg för din mamma? Samt låta henne läsa kommentarerna. Tänker att hon kan få en tankeställare på så vis, att få se och läsa andras tankar om hennes beteende.


  15. Sofia skriver: oktober 15, 2020

    Bli arg! ”Nu räcker det!” Kram


  16. Mikaela skriver: oktober 15, 2020

    Ibland är mina föräldrar lite åt det där hållet. Min mamma är en sån som hyschar mig när jag pratar för högt, min pappa är en sån som försöker få mig att diska/städa/skära lök på rätt sätt. För alla oss som känner lite så där ibland kommer några tips här:

    Med mamma har det hjälpt mycket att tänka på att hon hade social fobi i typ femton år. Hon är liksom fortfarande rädd och tror att folk dömer, och vill bespara mig det lidandet. Genom att ha diskuterat det med pappa har jag kommit fram till vad jag kan svara, typ ”jag är bekväm med att de här människorna känner och tycker om mig, så det är lugnt”.
    Till pappa säger jag t.ex. ”jag är vuxen nog att ha ett eget sätt att skära lök på” plus lägger in att jag fått diska om efter honom ett par gånger också. Jag vet att han menar väl och är rädd att jag inte ska klara livet toppenbra eftersom jag hade en väldigt jobbig tonårstid.

    Men på den nivån du har det med din mamma låter det helt absurt och jag är superledsen att du varit med om det här! Känns som att du kanske behöver lite space. Och att hon behöver tagga ner. Kanske vore det till och med bra med lite argt gråt och skrik? Hon måste fatta att hon skadar dig, plus alltid skönt att gråta lite.
    Världens största kram ❤️


  17. Anna skriver: oktober 15, 2020

    Känner också igen mig otroligt mycket. Jag och min mamma går i familjerådgivning efter att jag fått nog efter åratal av sådant som du beskriver, Sofia. Ska vi inte starta någon form av stödgrupp hörni? Vore så fint att ha ett eget forum för de här tankarna och det är så skönt (och sorgligt) att höra om andras liknande erfarenheter. STÖDGRUPP PLZ!


  18. Amanda skriver: oktober 15, 2020

    Låter otroligt jobbigt. Jag gick igenom en ganska tuff omställning i relationen med mina föräldrar i samma ålder som du är i nu, i och med att jag mådde dåligt och gick i terapi. Det handlade om delvis andra saker än för dag, men liknande, och det ändrade ändå mitt sätt att förhålla mig till mina föräldrar. Vi har alltid stått varandra väldigt nära och idag umgås vi väldigt mycket, när jag fått egna barn.
    Det som iallafall blev dealbreakern för mig var att faktiskt som Sofia som kommenterat ovan skrev:bli arg. Alltså det låter kanske konstigt men för mig funkade det på så vis att jag genom terapin fick förstå i grunden att mina föräldrars beteende var fel, helt enkelt för det sårade mig (och hade gjort så i grunden för att set pågått sen jag var liten)att de faktiskt är ansvariga för hur de behandlar mig, men också att man inte kan ändra på någon annan än sig själv och att jag faktiskt väljer om jag vill ha en relation med mina föräldrar och hur den ska se ut. Så vid ett antal tillfällen pratade vi om det jag blev sårad av, vilket oftast resulterade i att jag skällde jag ut dem efter noter och vid nåt tillfälle stormade därifrån. Jag liksom intresserade mig egentligen inte för deras förklaringar utan ville bara de skulle LYSSNA och ta in vad jag kände, deras avsikter är betydelselösa. Och föräldrar måste fan förstå att det de gör väger tusen gånger tyngre för en som barn. Skulle nog egentligen inte säga att de någonsin sa förlåt fullt ut eller att de ens ändrade på sig särskilt mycket,, (nu har det nog gjort det men det har också gått 10 år) men min inställning till deras beteende ändrades till typ enbart ilska och insikt om att typ vadfan håller ni på med det är inte normalt, från att ju ha varit färgat av känslor starkt kopplade till min självbild och en känsla av att det var fel på mig. Nu kan jag liksom på ett helt annat sätt bara snäsa ifrån och framförallt inte ta åt mig av vad de säger. Och det är faktiskt mer sällan de säger nåt riktigt dumt nu haha men nu lyssnar jag knappt.
    Vet inte om jag egentligen ska rekommendera detta men iaf att gå i terapi. Jag gick hos stadsmissionens mottagning för unga som var billigt. Annars finns det ju TYP att få via vården om man inte är rik.


  19. Karolina skriver: oktober 15, 2020

    GÅ I FAMILJETERAPI!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Bland det bästa jag har gjort! Finns hos kommunen för ett billigare pris än privat!


  20. Anna skriver: oktober 15, 2020

    Jag kan känna igen mig i det du upplever, men min mamma gör lite andra saker. Däremot verkar hon också tro att jag är någon slags förändring av henne och kan inte låta bli att påpeka vad jag borde plugga, vilka jobb jag borde söka, var jag borde bo osv osv. Jag har försökt prata med henne och det blir bättre ett tag men sen är det som att hon glömmer och beter sig likadant ett tag.
    Min lösning har blivit allt helt enkelt stänga av när hon är så. Skriver hon på Messenger på det sättet så svarar jag inte, säger hon något när vi pratar byter jag ämne eller säger ”så kan man tycka” och sen inget mer. Jag önskar att det inte var så, men tänker att om hon inte kan ändra sig får jag skapa en skyddande bubbla mot den delen av henne istället.


  21. Alice skriver: oktober 15, 2020

    Min mamma var liknade när jag var i den åldern, inte så att hon ville detaljstyra på samma sätt men tyckte absolut att hon visste bäst i alla stora beslut. Framförallt bestämde hon sig för att hon inte gillade min kille och påpekade detta exakt hela tiden. Det jag tillslut gjorde var att helt enkelt säga att hon kunde prata bakom min rygg om hon kände för det men att hon fick vara trevlig mot mitt ansikte och annars var jag inte intresserad av att prata med henne. Det fungerade.


  22. Sofia skriver: oktober 16, 2020

    Hej allihop! Så fint ni skriver och delar med er! Väldigt många bra tips och mycket pepp har jag fått genom att läsa detta. Har blivit mer motiverad att faktiskt få det att fungera med mamma, och framför allt stärkt i att min upplevelse är sann och inte fånig. Jättestort tack till er alla och lycka till med era föräldrar! <3
    /frågeställaren Sofia


Dela på:
Annons
Laddar